Handling och låttexter: Smitning – en samhällskritisk musikal

Home / Handling och låttexter: Smitning – en samhällskritisk musikal

Här hittar du handling och låttexter till Smitning – en samhällskritisk musikal, såsom den framfördes under uruppsättningen.

För att läsa sångtexterna, klicka på sångernas titlar!


PROLOG

Vid en landsväg samlas en grekisk körduo för att guida publiken genom föreställningen och förmedla dess budskap. Förfärat inser de dock att de inte har med sig pjäsens text, utan bara dess titel. Vad pjäsen skulle handla om, varför den heter “Smitning” eller varför den är samhällskritisk minns de inte alls. Den handlingskraftiga Körmedlem 1 (hädanefter Kör 1) börjar dock improvisera fram ett öppningsnummer utifrån den lilla information de har, och får med sig sin mer tveksamma kollega Körmedlem 2 (Kör 2) (“En samhällskritisk pjäs”).

DEL I

Vid låtens slut blir Kören åter handlingsförlamade, eftersom de inte vet vem som är huvudperson. Lyckligtvis gör en ung man – Alve – entré, och sätter sig vid en busshållplats. Kör 2 minns den ensamme Alve från texten, och berättar om hur Alve alltid velat förändra världen till det bättre men inte lyckats så bra, och nu har han dessutom drabbats av en hjärntumör (“Ingen läser hans cancerblogg”).

En ung kvinna med nackskydd – Zelda – sätter sig bredvid Alve. Kören minns inte mycket om Zelda, men inser att hon måste vara viktig för huvudpersonens – Alves – själsliga resa. Kören planterar ett idéfrö i Alves huvud om att han borde ta kontakt med Zelda, varpå Alve försöker få Zelda att ta en titt på hans cancerblogg. Zelda är dock mer intresserad av att skriva ner registreringsnumren på bilarna som kör förbi. Det framgår att hon fick sin skada i en smitningsolycka där hon förlorade sin tvillingsyster. Sedan dess har hon maniskt försökt hitta den skyldige föraren så att hon kan hämnas (“Dödsstraff är inte fel (ingen tycker det egentligen)”. Zelda lämnar busshållplatsen och går hem till sig. Alve inser att hon bor precis vid vägen och följer efter. Kören är något stressad över att Zelda inte känns helt lämplig för Alves själsliga resa, men följer nyfiket efter Alve.

Zelda släpper motvilligt in den påstridige Alve i sitt hem, och tvingas snart ta en titt på hans cancerblogg. Zelda inser att den är uselt skriven, varpå hon finkänsligt försöker få Alve att inte tro för mycket om bloggens betydelse. Alve är döv på det örat, och till slut tvingas Zelda ärligt säga att Alve skriver för dåligt för att få följare.

En tillintetgjord Alve sätter sig ute vid vägkanten och gråter. Kör 2 är osäker på om Alve ens skulle ha träffat Zelda, men Kör 1 insisterar på att historien gått rätt till. Hon menar att pjäsen handlar om hopp i en kall och mörk värld, och att det är därför den är samhällskritisk. Kören börjar muntra upp Alve så han kan fortsätta sin strävan efter lycka (“Lyckans fjäril”). Alve återfår hoppet, varpå Kör 1 uppmuntrar honom att skynda sig över vägen så att han inte missar bussen. Dessvärre glömmer han se sig för, blir påkörd av en skenande husbil och dör omedelbart.

Medan Kören förtvivlat bearbetar att de tycks ha dödat sin huvudperson stormar husbilens förare in. Det visar sig vara en vimsig kvinna vid namn Lucia – ett namn som Kören inte känner igen alls. Insikten om att någon som inte ens skulle varit med i historien kört ihjäl historiens huvudperson blir för mycket för Kör 2, som sätter sig och tjurar.

Plötsligt kommer Zelda ut på vägen med Alves laptop, som han glömt kvar hos henne. Lucia försöker hindra Zelda från att se förödelsen, men Zelda får syn på Alve. Zelda försöker ringa 112, men stoppas av Lucia som våldsamt stampar sönder Zeldas mobil. Zelda inser att Lucia avser smita från olycksplatsen och blir ursinnig. Samtidigt inser Kör 1 att Zeldas ilska kan hålla historien vid liv, och menar att de nu borde se Zelda som ny huvudperson. Inom kort, med Körens hjälp, har Zelda överfört sina hämndkänslor på Lucia, och fantiserar om hur dådet ska gå till (“Den vackraste hämnden”).

Plötsligt hörs polissirener. Zelda lurar Lucia att följa med henne hem till sig för att gömma sig. Kör 1 följer efter, men hejdas av Kör 2 som undrar om man verkligen får byta ut sin huvudperson. Kör 1 menar att de bara valde fel huvudperson från början, och att en historia om hämnd dessutom är mer samhällskritisk än en historia om hopp. Kör 2 accepterar detta, men är sorgsen över att Alve inte behövs mer (“Lyckans fjäril” (repris)”).

DEL II

Hemma hos Zelda planterar Kör 1 ut ett slagträ, som Zelda genast får syn på. Lucia kommer insläntrande strax därefter, och menar att det droppat blod från hennes jacka som hon var tvungen att torka bort. Zelda gör sig redo att drämma till Lucia bakifrån, men avbryts gång på gång av nya polissirener. Lucia erkänner att hon utöver smitningen både kört för fort och mot rött, samt att hon stulit husbilen. Zelda tycker inte handlingarna matchar det enorma antalet polisbilar, och sätter på radion. Nyheterna visar sig rapportera om en kidnappning av en sjuårig pojke i en husbil. De inser att pojken måste suttit i den husbil Lucia stal.

Det plingar på dörren. Zelda och Lucia kastar sig på marken och låtsas inte vara där. När kusten tycks klar hörs en hög duns utanför dörren. De upptäcker en avsvimmad polis på farstutrappan, som tycks ha ramlat och slagit i huvudet. Lucia vill inte bli beskylld för att ha slagit ner polisen och drar in honom i huset. Hon menar att polisen måste ha halkat på linoljesåpan som hon använde för att torka bort blodet. Zelda är rejält uppretad och beordrar Lucia att tänka ut hur situationen ska redas ut, vilket Lucia visar sig helt oförmögen att göra. Zelda tröttnar, placerar Lucia på en stol, och börjar bandagera polisens huvud. När Lucia så upptäcker slagträet och ytterligare försvårar hämndaktionen exploderar Zelda av raseri och förbjuder Lucia från att ens resa sig från stolen.

Kören förstår samtidigt ingenting av det som pågår. Kör 2 är nu fullständigt övertygad om att de berättar fel historia och vill därifrån. Kör 1 protesterar ilsket och ifrågasätter Kör 2:s professionalism. För att få tillbaka historien på “rätt” spår börjar hon trigga Zeldas hämndlystnad, trots att detta är bortom en grekisk körs befogenheter. Det lyckas dock, och Zelda ger sig på Lucia med slagträet. Lucia försvarar sig genom att berätta att hon bara stal husbilen för att ha råd med en advokat, då hon håller på att förlora vårdnaden om sin 4-åriga dotter. Då Zelda inte låter sig hindras av Lucias vädjan, gruper Kör 2 in för att få Zelda att skona Lucia. Han får direkt Kör 1 emot sig som hetsar Zelda att fullfölja dådet. Samtliga avbryts av att den avsvimmade polisen vaknar till liv, vilket får Zelda att reflexartat vända sig om och istället drämma till honom i huvudet (“Den vackraste hämnden (repris) / Sallyvisan”.) Till allas förskräckelse dör polisen av slaget.

En skamsen Kör 1 konstaterar att historien verkligen gått åt pipsvängen, och får med sig Kör 2, Lucia och Zelda i en sorgesång (“Det går dåligt nu”). Zelda, som nu också måste fly, kommer dock på att hon är med i en bilpool. Hon ringer grannen Agneta för att kolla om bilen är ledig. Agneta är 90 % säker på att Bosse inte har bilen, vilket Zelda anser vara goda odds nog. De smyger sig ut bakvägen för att ta sig till bilen. Kören inser lyckligt att historien visst löser sig ändå, och att pjäsen måste vara samhällskritisk för att den handlar om flykt (“Den stora flykten”).

Tyvärr står inte bilen där den borde, och Zelda och Lucia blir gripna. Kören konstaterar olyckligt att Bosse nog hade bilen trots allt.

Kören tvingas nu sammanfatta historiens budskap, trots att allt gått fullständigt fel. Det enda de lyckas komma fram till är att det inte finns några garantier för att något kommer ordna sig. De bestämmer sig dock för att det nog är just detta som kännetecknar en samhällskritisk pjäs, och blir lyckliga igen. I sällskap av Zelda och Lucia i handklovar, och Alve med änglavingar, sjunger de en entusiastisk sista refräng till misärens och misslyckandets ära (“En samhällskritisk pjäs (repris)”).