Handling och låttexter: Dödens körkarl

Home / Handling och låttexter: Dödens körkarl

Här hittar du handling och låttexter till Dödens körkarl, såsom den framfördes under uruppsättningen.

För att läsa sångtexterna, klicka på sångernas titlar!


PROLOG

Nyårsafton i en tid som liknar vår. Det är en kvart kvar av året. Två ungdomar är på väg ut för att smälla sina egentillverkade nyårsraketer. De hejdas av sin gammelfarmor, Den gamla damen, som påminner dem om att den siste som dör på året kommer tvingas bli körkarl åt Döden  (“Dödens körkarl”.) Ungdomarna, som ser historien som en gammal skröna, ger sig ändå ut i natten.

AKT I

Samma nyårsnatt, tio minuter kvar av året. I en sjukhussäng ligger en ung kvinna, Edit, som är döende i cancer och nära slutet. Edit, en hängiven terapeut, begär att få träffa Dina Holm, en av hennes tidigare patienter. Hon ber sin nära vän och kollega, Maria, att hämta Dina. Maria undrar varför Edit vill träffa en så hemsk person som Dina Holm, men ger sig ändå av.

Samma nyårsnatt, åtta minuter kvar av året. På en nedgången pub skålar tre dryckeskamrater in det nya året. Plötsligt kliver Dina Holm in och börjar trakassera sällskapet med sådan nihilistisk förstörelselusta att de börjar lämna puben en efter en. När Maria anländer nonchalerar Dina kallt hennes begäran om att besöka Edit (“Dina Holm”.)

Dina lämnar puben och stöter på ungdomarna med sina hemmagjorda raketer. Hon utmanar dem att smälla raketerna på kyrkogården, men träffas själv av deras rörbomb, och såras dödligt. Ungdomarna lämnar Dina till sitt öde, och kyrkklockan slår midnatt. Dina väcks så småningom till liv av ett öronbedövande gnissel. Dödens körkarl närmar sig i sin dödskärra, och undrar vem som avlidit sist på året, och således ska ta över körkarlsämbetet (“Vem är denna själ?”) Han förklarar sin uppgift att lära Dina att sköta körkarlsämbetet med god vilja, och vara en sista tröst för darrande själar som ska skiljas från sin kroppar. Dina tar emot nyheterna med skepsis och sarkasm, men övertygas när Körkarlen uttalar dödens ord “Du fånge, träd in i ditt fängelse”, varvid hennes själ lämnar hennes kropp. Dina gör tydligt att hon ändå inte tänker bli någon körkarl, och definitivt inte med god vilja. Körkarlen ifrågasätter Dinas lust att plåga andra, och bestämmer sig för att visa henne en tid då hon hade en annan livssyn.

Körkarlen tar med Dina på en resa åtta år bakåt i tiden, då Dina nyligen blivit gravid. Dina, som haft en trasig relation till sina egna föräldrar, är tveksam till moderskapet, men hennes partner Natanael övertygar henne om att de har en ljus framtid tillsammans och att de ska behålla barnet (“Du och jag och ett barn”.) Natanael, som är bipolär, har dock svårt att hitta stabilitet i sitt eget mående. När Dina senare är som mest höggravid och redo att föda är han inne i en hypomanisk period och tänker prompt måla om barnkammarväggen (“Här ska det målas”.) Till slut får Dina ändå med sig Natanael till sjukhuset.

Åter till nutiden ifrågasätter Dina Körkarlens avsikt med att visa henne en tid innan hon fött sitt barn, eftersom det var först efter det som allt gick fel. Hon vägrar alltjämt följa med i kärran, och Körkarlens tålamod tryter. Till hans förfäran dyker dessutom en grupp hypokondriker upp, och sinkar dem ytterligare. Körkarlen förklarar att hypokondrikerna är sina egna domedagsprofeter och således alltid har en förmåga att känna dödens, och därmed hans, närvaro. Mycket riktigt får de dödsvittring, och Dina och Körkarlen är strax omringade av hypokondriker som redogör för allt de velat göra i livet om de inte varit dödligt sjuka (“Vid livets slut”.) När hypokondrikerna till slut gett sig av är Dina alltjämt obeveklig i sin motvilja till tjänsten, och Körkarlen måste ta henne på ännu en resa i det förflutna. 

Ett år tillbaka i tiden tvingas Dina på rehabilitering för alkoholmissbruk, och träffar Edit för första gången. Dina, nu mamma till 6-åriga Leonie, vill ha ett intyg för genomförd utbildning, och när hon nekas ett sådant råkar hon i luven med de andra missbrukarna. Senare befinner sig en berusad Dina ensam med Leonie, och förklarar ömsom honungslent, ömsom hotande att mamma bara är glad om man håller hennes glas välfyllt (“Lite vin gör mamma glad”.) Leonie är rädd för sin mamma och vill gärna lära sig hur man gör henne glad. När hon sedan entusiastiskt fyller på vin i Dinas glas blir de påkomna av Natanael. Han försöker konfrontera Dina, men avvisas hånfullt. Han går istället ut för att slänga hennes sprit, varpå Leonie smyger fram med en spritflaska hon gömt åt mamma. Dina ger sig ut för att dricka den, men går vilse och vinglar in på ett natthärbärge där Edit befinner sig. Edit ger Dina det intyg hon tidigare inte fick, mot löftet att Dina sedan kommer på alla möten. När Dina går kommer Maria in, och råkar se intyget, varefter hon frågar ut Edit om varför hon begått tjänstefel. Hon misstänker att Edit fått känslor för Dina, och avråder henne från att lägga sin energi på en så destruktiv person. Kort senare träffar Edit ändå på Dina, som trots intyget förlorat sitt jobb. Edit lyckas få Dina att öppna upp sig om hur hon aldrig haft några moderskänslor för sin dotter, och lyckas övertala henne om att ge familjen en chans. Väl hemma möts hon dock av insikten att Natanael lämnat henne och tagit Leonie med sig. Fullkomligt tillintetgjord tar hon ut sin ilska på Edit (“Så fint, så bra”.)

Tillbakablicken övergår i nutid, och Dina, skakad och provocerad av vad Körkarlen visat henne, går med på att sätta sig i kärran mot att slippa fler tidsresor. Den gamla damen, som letar efter ungdomarna, dyker upp. Det visar sig att även hon kan se dödskärran och hon beklagar sig över hur ful och ranglig den är. Körkarlen kan inte släppa förolämpningen, och deklamerar att hans kärra minsann kan göra vad ingen annan kärra kan (“Min kärra”.) Damen vill i slutändan åka med, men Körkarlen förklarar att tiden inte är inne för det.

AKT II

Efter en timme i tjänst (“Nyårsnatt i dödskärran – instrumental”) anländer Dina och Körkarlen till det sjukhus där Edit ligger för döden. Dina stannar upp och vägrar fortsätta, fullt övertygad om att hon inte vill närvara vid Edits död. Körkarlen blir provocerad och tvingar med Dina på en sista tidsresa, dock inte i hennes eget utan i Edits förflutna.

Ett halvår tillbaka i tiden får Edit beskedet att hennes cancer har spridit sig, och att hon inte har lång tid kvar. I samma veva får Maria reda på Edits situation, efter att Edit länge hållit sjukdomen hemlig. Edit är skärrad efter läkarens besked, men kungör för Maria att hon inte tänker låta döden sätta villkoren (“Jag är inte klar här”.) I hopp om att rädda Dina ur sin självdestruktiva alkoholism försöker Edit få tag i Natanael och Leonie, för att få dem att återvända. Hon uppsöker Natanaels dementa mamma, och lyckas efter några desperata lögner få ur henne att Natanael befinner sig i ett torp lång ute på landet. Edit hittar snart Natanael och Leonie där, och lyckas övertala honom om att återvända till Dina självmant (“Du var inte där”.)

Dåtid övergår i nutid, och Dina, märkbart tagen, undrar varför Edit inte slutade försöka. Återföreningen mellan henne och Natanael blev ju ändå en katastrof, och familjesituationen värre än någonsin. Hon vill alltjämt inte följa med till Edit, men nu av skam snarare än förakt. Körkarlen, som inte uppfattar Dinas förändring, blir ilsken över hennes motvilja, och tvingar med sig henne in till Edit.

Längre in i sjukhuset ligger Edit i sin säng, i sällskap av Maria. Edit tycker sig förnimma Dinas närvaro, men förstår med Marias hjälp att Dina inte kommit. Hon låter sig lugnas av Marias ord, och somnar (“Drömmer du då är du redan där”.) Maria inser snart att Edit inte andas, och skyndar iväg efter en läkare. Körkarlen går fram och sätter sig vid sängen, medan Dina håller sig i bakgrunden. Edit ber om uppskov för att få träffa Dina, men Körkarlen förklarar att det inte finns något hon kan göra för henne. Edit bekänner sin kärlek till Dina, och hur mycket det plågade henne att se allt vad Dina gjorde mot sig själv och andra. (“Edits död”.) Djupt skärrad tar sig Dina fram till sängen, så att Edit kan se henne. Körkarlen rörs djupt, men kan inte hindra att Edits tid är inne. Han uttalar dödens ord, och rycker Dina från sängen.

Dina är förtvivlad över att Edit och hon inte fick chansen att säga något till varandra. Hon ifrågasätter ilsket varför Edit var tvungen att dö, och varför Körkarlen inte lät henne leva. Körkarlen förklarar att han bara förmår ta liv, inte rädda dem. Han delger Dina sin ständiga önskan om att alla människor ska få leva färdigt sina liv, trots att det är bortom hans kontroll.

Körkarlen inser plötsligt att ett oförutsett dödsfall är i antågande i närheten. De tar sig till Dina och Natanaels hem, där Natanael håller på att ta sitt liv. Dina vädjar till Körkarlen om att skona Natanael och inte låta Leonie växa upp utan föräldrar, men Körkarlen förklarar att han inget göra. Desperat rycker Dina åt sig lien för att stoppa Körkarlen. Hon tycker sig med ens se Leonie framför sig, och slås av insikten om hur hennes destruktiva beteende påverkat hennes dotter. I sin maktlöshet inför Leonies öde tvingas hon in i en smärtsam uppgörelse med sitt moderskap (“Det fick du aldrig veta”.)

Medveten om sin roll i Natanaels stundande självmord begär Dina att själv få vara den som uttalar Dödens ord, varpå Körkarlen motvilligt räcker över lien. Innan Dina nått fram hejdas hon dock av Körkarlen, som insett att det finns en annan utväg. Han förklarar att Dinas liv kan räddas om hon befrias från tvånget att bli Dödens körkarl, och att hon med livet återfått kanske skulle hinna stoppa Natanael. Utan att förklara närmare ger Körkarlen Dina livet åter, och hon vaknar upp på kyrkogården. Hon ger sig av för att hindra Natanael, och kommer in precis i tid. Natanael blir förkrossad över Dinas hemkomst, och förkastar hennes löften om förändring under häftiga protester. Bråket avbryts av Leonie, som sömndrucken kommer in och undrar varför de är så ledsna. Dina berättar att Edit har dött, och att det är därför de är ledsna. Leonie säger att hon tyckte om Edit och att hon ville att hon skulle vara hennes mamma. Dina kämpar mot tårarna, men följer med in till Leonies rum, för att sitta hos henne tills hon somnar.

Körkarlen gör sig redo för ännu ett år i körkarlstjänsten. Han möter den gamla damen, som alltjämt vill åka med i kärran. Den här gången ger Körkarlen med sig, och de stiger tillsammans in i dödskärran (“Dödens körkarl (repris)”.)