20. Den måste bort

(Ur Förvandlingen – Musikalen, AKT II)

Grete: Kunde vi ha gjort det på nåt annat sätt?
Fanns det någon annan väg att gå?
Allt som vi fått uthärda, allt hemskt som skett…
Vi lät det ske.
Vi höll oss kvar.

Allt för ett enfaldigt hopp
att han skulle komma tillbaks,
att allt skulle bli som det var,
att Gregor nog ändå fanns kvar!
Det odjuret kom när min broder försvann.
Hur kunde vi låta det bära hans namn?!
Det är inte han!
Vi måste ta den bort härifrån.

Snälla förstå mina ord.
Det finns ingen annan väg ut.
Gud vet att vi har försökt.
Men odjuret blir våran död!
Han måste bort.
Den måste bort…

Fadern (tal): Men kära barn, nog måste det finnas något vi kan göra.

Grete (tal): Far…

Fadern (tal): Om han ändå förstod oss… Om han ändå förstod.

Grete (tal): Far, kan du inte bara lyssna på mig?

Fadern (tal): Jo men… han är ju ändå en familjemedlem precis som vi andra.

Grete (tal): Va?! Hur kan du ens…?!

Grete: Vem är du
Att ta krypets parti?
Du har väl aldrig känt nån empati?
Du kanske tror jag går på vad som helst? Skulle du
bry dig om andra?

Fadern (tal): Grete!

Grete: Nej! Bara tyst,
och säg ingenting mer.
Nu lyssnar du på mig!
Det är för sent att bli sentimental,
vi har inget val!

Hade det varit min bror,
hade han då inte gått?
Tror ni på allvar att han
skulle låta det gå så här långt?

Den måste bort härifrån.
Måste bort!
Bort från våra liv.

Finns han kvar min bror?
Jag kan inte längre tro att
det är han som står där.
Om det var min bror
skulle han ha gått för längesen.